Return of the China-man and another mindblowing story about human stupidity

Hej alla glada hudrullare! Er riddare med nylubrerad rustning har återvänt efter ett korståg i väster, för att förtälja några nya skrönor från det förspillda livets kammare.

Nyss hemkommen läser jag att mina vapenbröder har tampats med österlänningar. Som den gode soldat jag är, täcker jag självklart upp i den andra våg vår vän med penispumpen återvänder i. Det blir att lyssna på en beklagan över att han kastat ut över 300 riksdaler på en pump han inte kunnat använda. Jag svarar medlidande, att det var tråkigt och försöker få förklarat varför den inte gick att använda. Och det är nu den söta doften av seger börjar spridas i butiken. Vilken iofs lätt kan misstas för den doft, som blandingen av nyfappad snorre och nysvabbade golv ger. Därför är det möjligt att jag tog fel.

Hursomhelst visar det sig dock att det troliga problemet var storleken på hans mandom. Den är helt enkelt för liten för att den pump, han lade sina besparingar på, ska kunna göra någon nytta. Och även om man kan tycka att meningen med en penispump är att göra lemmen större, så kan jag ändå inte annat än kväva några skrattattaker när jag ser vilken moment 22 situation vår Siamvän befinner sig i. Han vill göra sin snorre större, men samtidigt inte lägga ut några större summor för ändamålet, vilket i sin tur innebär att utbudet då endast består av pumpar med för slappa munstycken i förhållande till bonsaigrenen mellan hans ben. Jag avslutar dock det hela med, att i segerns storhet, ge honom en klapp på axeln och några vänliga ord om att det kan kanske funka om han ger sin penis lite hjälp på traven innan han för in den i pumpen. Han tackar för rådet och går sin väg.

Tyvärr verkade mitt råd inte ha hjälpt för inatt var han nere i butiken igen, som en slagen man. Tillsammans med en vapenbroder raglade han omkring, duktigt påstruken, i vårat kabinområde tills min kollega Norman bad dem att gå hem för att sova ruset av sig. Så inatt hade nog ingen pump i världen hjälpt för att få liv i hans reproduktionstingest.

En annan mycket intressant händelse under mina vakttimmar denna natt var mötet med en inte allt för smart bondfångare. Denna unge, och till utseendet inte allt för oävne, man gjorde sitt allra bästa för att få mig att förstå att han tidigare under dagen befunnit sig nere i nonstopbion och nu ville ner igen, men gärna inte betala en gång till. Jag förklarar att vi delar ut returbiljetter för dessa situationer. En sådan har han fått men tappat bort påstår han då, samtidigt som han drar en historia om att han bara är kvar i Stockholm tills i morgon och är en fattig student. Jaha, säger jag, som efter returbiljettdebaklet insett att något inte står rätt till med hans hundögon.

Och jävlar om jag inte får rätt. För efter ytterligare vädjan till min godhet, förklarar jag det inte är upp till min godhet. Utan vad männen jag jobbar för, tycker. Och de tycker du ska betala. Sagt och gjort. En hyfsat nystruken Linné åker upp på disken och efter det kommer frågan, som hade räddat mig från att sätta upp Molière ner på lagret.

"Var går jag in?"

Ridå ner, tack!

Eder Lancelot